BEX

Nu är strax måndagen den 15/12 avklarad.
Har faktiskt hunnit med en hel del idag. Städning, barnvaktning av sjuk liten syster, matlagning och ett ICA-besök. Träffade en gammal klasskamrat på ICA. 9 år i samma klass gick vi. Lekte flera gånger i veckan under lågstadie-tiden. Ni vet den tiden då alla fortfarande är likadana. Sen kommer man upp i mellanstadiet, och högstadiet. Och växer ifrån varandra. Bildar gäng. Eller vi gjorde iaf. Vi bildade gänget som ingen annan fick vara med i. När vi var 10, 11, 12. Vi var så stora, så coola. Självklart sa vi till lärarna, under alla de oändliga samtalen vi fick ha för att vi frös ut dom andra tjejerna, att dom fick visst vara med oss. Allt dom behövde var att fråga. Fast vi visste ju att dom vågade inte. För vi ville ju faktiskt inte vara med dom. Vi var ju så mycket häftigare. Sen kom högstadietiden. När vi började tjuvröka, stanna ute alldeles för sent på kvällarna, festa och klaga på livet. Dom andra valde inte alls den vägen.
Vem hade jag varit om jag inte valt den vägen jag valde? För jag lärde mig så mycket under mina trots-år. När dom var över hade jag växt en stor bit. Och har fortsatt växa. Jag lärde mig att mamma och pappa sätter gränser för mitt eget bästa. Dom har alltid mitt bästa främst. Det förstod jag inte då. Men främst lärde jag mig nog att älska mig själv. Att jag faktiskt har något som är så obegripligt stort. För att citera en av Kents bästa låtar.
Långt inlägg för att komma fram till dethär. Men det var väl lite för att säga att trots dagar när jag är sur och irriterad på allt, och känner mig helt värdelös, som idag, så vet jag att jag är mycket mer än så. Innerst inne.