Önskar att du vore här
Prästen på samtalsterapin sa att det är bra att hitta ett sätt att få ut all sorg. Typ genom att måla eller skriva eller nått.. och jag försöker skriva. Men det går inte så bra, för allt låter bara fel. Och jag känner mig dum som skriver här, men på nått sätt känns det som att du kan läsa här. Du måste ju vara någonstans i universum så att du ser det här. För det här är till dig storebror.
DET GÖR SÅ JÄVLA ONT. Allting gör bara så ont. Jag försöker bita ihop och ta mig igenom det, låtsas som att det går bra. "Det går upp och ner" är standardsvaret när alla frågar hur det går. Men det gör det inte. Det går inte upp alls. Det slår mig bara hela tiden rakt i ansiktet - du kommer inte tillbaka. Och jag vill bara skrika till dig att det är fan inte roligt längre, nu får du fan ta och komma tillbaka.
Och jag är arg. Inte på dig, utan på världen som fick dig att må såhär. Dig saknar jag bara. Och jag vill att du hjälper till, från där du är. För du är ju världens bästa storebror, så då måste du ju kunna vara det från andra sidan med.
