BEX

Nu har nio månader gått. Nio månader av en så obeskrivlig och outhärdlig saknad att det är svårt att förhålla sig till den. Jag har fått användning av min förmåga att stänga av mina känslor på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt. Jag har varit tvungen för att orka med att leva alla vardagar, alla dessa dagar som fortsätter att komma och gå, trots att jag trodde tiden stannade med dig. Men tiden har fortsatt att gå. Och jag har följt med även om jag trodde att det var omöjigt. Ett tag var hela jag avstängd. Jag stängde av min sorg, jag bedövade mig själv. För att jag orkade inte känna. Känna skulden över att jag inte pratat med dig på veckor innan du dog. Känna skulden över att vi tog livet, varandra och tiden för givet. Känna kniven i magen som hugger djupare för varje gång jag tänker att jag aldrig aldrig aldrig mer får se dig, prata med dig, höra din röst, ditt skratt. 

Men att leva bedövad fungerade inte så länge, det brister ju till slut. Och det har det gjort med jämna mellanrum, även om tiden fortsatt gå precis som om allt vore precis som vanligt. Jag undrar när jag på riktigt kommer att förstå att du faktiskt ligger i en grav nu. Aldrig antagligen. Varje dag är fortfarande lika jävla jobbig.

 

Idag är det din 25-årsdag. Och nog en av de värsta dagarna. Det är DIN dag. DU ska ju vara här och fira den med oss. 

 

Vi saknar dig så jävla mycket. Det går inte att beskriva, jag bara hoppas att du vet det, att du ser, och vet om hur älskad och saknad du är.