Att helt plötsligt bara vara fem kvar.
Förr skrev jag alltid när jag var ledsen. Jag kunde sitta i timtal och bara skriva av mig alla mina känslor, det spelade ingen roll vad det handlade om, det var bara ett sätt att bearbeta hur jag kände.
Men i det här fallet är jag bedövad. Jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte vad man gör, jag vet inte hur i helvete man tar sig igenom det här. Vi har förlorat vår storebror. Och mamma och pappa har förlorat en son. Folk har förlorat ett barnbarn, en vän. Aldrig är ett så jävla äckligt ord. Jag klarar inte av att tänka att han aldrig, ALDRIG mer kommer att sitta med oss vid matbordet. Att resten av dagarna I VÅRT LIV kommer han inte att finnas där, att vi aldrig mer kommer att få se hans leende, höra hans skratt, och att han alltid kommer att fattas. Vi ska ju vara sex syskon. Sex stycken på jorden, inte fem kvar här och en någon annanstans.
Det är 5 veckor sen idag, nästan exakt på minuten som jag fick samtalet som förändrade allt. Det värsta samtalet i mitt liv, ett skrik rakt ut och falla ihop i en hög på golvet. FEM veckor har gått. TRETTIOSEX dagar. Och hittills har jag försökt att låtsas som att han kommer att komma tillbaka, att det där läskiga ordet aldrig inte existerar. Men det fungerar inte längre. Måste väl snart börja inse. Vill inte. Hur fan accepterar man att ens bror är borta? Och att man inte vet vart han är? Eller om han har det bra? Ser han oss? Ser han hur hans död har sårat oss? Och hur kan han då må bra, när han ser hur dåligt vi mår? För det är ju det sista han alltid velat, att se oss ledsna.
Jag är bedövad. Min kropp är trött konstant, jag jobbar så mycket jag orkar, gråter på nätterna. All ork går just nu åt att umgås med min familj, min sambo och jobbet. Och att sörja, en milliliten bit i taget. (Så till er, alla mina fina, vackra, underbara vänner - ha tålamod med mig. Jag vet att ni har det, men vill ändå säga det. Jag är så oändligt tacksam för er, och vill krama om er alla för allt ni gör för mig, men jag orkar inte just nu, har ingen lust för nått.)
Det här är nog väldigt osammanhängande. Men det är så det är just nu. Finns så mycket mer tankar, men vågar bara en liten bit i taget, annars tror jag världen rasar över mig. Allt är bara så jävla fel. Jag saknar min enda storebror, min finaste storebror. Vill bara se dig igen, vill att du ska komma tillbaka. Fattar inte hur man tar sig igenom det här. Hur gör man?
Remember when you were young - you shone like the sun.
Shine on you crazy diamond.
Now there's a look in your eyes - like black holes in the sky.
Shine on you crazy diamond.
